Reportage Feature Porträtt
EO
Erik Olkiewicz - Frilansreporter.se

 

Filip och Fredrik är medias motsvarighet till Piff och Puff.
Men sätt dem i samma bil och de blir fromma som lamm.
Här berättar tevevärldens nya kelgrisar - Fredrik Wikingsson och Filip Hammar - om hur man står ut med varandra i bilen.

När Filip och Fredrik var i Albanien på reportageresa för Kanal fems reseprogram Grattis Världen, kallade de sin chaufför för Pingvinen. Sitt smeknamn hade han fått sedan de upptäckt att han liknade Pingvinen i en av Batman-filmerna.

Första gången de träffade honom satt han på stranden och kastade småstenar i huvudet på sig själv. Han kunde inte ett ord engelska, inte ens hello, yes eller no, men var en trevlig, okomplicerad man.

Pingvinen blev därför utsedd till chaufför och körde det svenska TV-teamet på farligt smala serpentinvägar till en avlägsen bergsby. Eftersom han var livrädd om sin minibuss, höll han en hastighet av nio kilometer i timmen.

Hur som helst, stämningen i bilen var god när inslagsproducenten plötsligt upptäckte korsen utmed vägen och det hundra meter branta stupet på vägens högra sida.
Och att Pingvingen hade somnat vid ratten.

– Alla i bilen skrek rakt ut, Pingvinen vaknade och svängde lallande vidare. Hade ingen sett att han hade somnat… säger Fredrik Wikingsson.

– … då skulle vi dött, fyller Filip Hammar i.

Undermedvetet kanske deras delvis rosade, delvis totalsågade TV-karriärer passerade i revy, den där dagen i Albanien:

OS-programmet ”Hello Sidney” om vilken Expressens TV-kritiker Anders Björkman skrev "ge mig ett gevär och två patroner så är problemet ur världen".

Första TV-skandalen då Robinson-Emma i ”Ursäkta röran… (vi bygger om)”, aningslöst bar en t-shirt med ordet Treblinka och utsattes för ett stort antal nazirelaterade frågor utan att alls förstå vad hon gav sig in på.

Kanske tänkte de på tv-ögonblicken från kultförklarade ”High Chaparall”, där de intervjuade b-kändisar, eller ”100 höjdare”, där de samlade knäppa klipp från Internet och TV-arkiv. Eller deras bok ”Två nötcreme och en moviebox”. Eller just reseprogrammet ”Grattis världen”?

Vi har stämt träff på Cirkus i Stockholm där Filip och Fredrik har manusgenomgång med Gry Forssell och producenten Roger Johansson. TV-duon ska leda Rockbjörnen, Aftonbladets musikpris.

Filip och Fredrik är klädda så som man är dagen före ett stort uppklätt evenemang – svarta jeans som korvar sig vid skon och tröjor där t-shirten sticker fram. De halvligger i fåtöljerna, tuggar på sina pennor och antecknar i sina manusblad.

– Darin och Marie Serneholt från A-Teens kommer in på scenen, säger Fredrik.
– De skulle vara ett jävligt snyggt par, säger Filip.
– Men det är fokus på Darin. Frågor till honom?, säger Fredrik.
– ”Vad tycker du om kurdernas situation?”, säger Filip.

Alla skrattar.

Efter mötet ses vi på en restaurang mitt emot Cirkus. Filip och Fredrik pratar snabbt och fyller i varandras meningar. Men hur galna de än är i TV, blir de hellugna av att åka bil.

– Bilen har fördjupat vår vänskap, säger Filip.
– Bilen har räddat vår vänskap, säger Fredrik.

Det är stora ord. Hur har bilresorna fördjupat er vänskap?
– När du är på stan kan du peka och säga ”vilken ful tröja” eller ”vilken ful skyltdocka”, men i en bil kan du inte säga ”vilket fint berg” mer än en gång. Då måste du gå interiört och prata mer om känslor och existensiella frågor, säger Fredrik.

– Vänskapen formas inte under en körning i London, med en miljard filer och roliga monument runt ens huvud, utan på de Bruce Springsteen-episka motorvägarna, där man bara åker och åker och ingenting händer. Det är där Fredrik och jag har funnit varandra, säger Filip.

Men även om det kanske är frid, fröjd och fredspipa mellan Filip och Fredrik på vägarna är det inte alltid lätt att vara den som kör duon.

Filip och Fredrik lärde känna varandra på riktigt när de bilade genom USA 1996 med kompisen Anders ”Acke” Pihlblad (numera politisk reporter på TV4). Eftersom försäkringen blev billigare om 25-årige Anders körde, var det han som satt bakom ratten från Memphis till Los Angeles.

Under förmiddagarna turades Filip och Fredrik om att vara ”trevliga killen” i framsätet med Anders, men när skymningen föll tvingade de chauffören att köpa stor-pack med öl och en massa M&M-godis, vilket blev deras middag. Så var det i 21 dagar i sträck.

– Det är klart att upplägget var gravt orättvist mot ”Acke”, men han var en jävla trooper och körde mil efter mil utan att klaga.

Fredrik hade i alla fall vitaminbrist när han kom hem - och han var pank.

– Jag hade bara 56 kronor kvar på mitt Minutenkort. Jag fick tigga till mig pengar på Arlanda för att ha råd att åka flygbuss hem, säger Fredrik. 

Filip och Fredrik har nog åkt mer bil tillsammans än de flesta bästa vänner. De kan till och med räkna upp fem bilresor som har varit viktiga i deras liv. Men hur gör de då för att hålla sams? En normalstor bil är ju inte större än en normalstor garderob.

– Jag tror att problem uppstår om du placerar människor som är väldigt polariserade i en bil, en nynazist och en jude till exempel. Vi är inte polariserade, så det är inte så svårt att hålla sams, säger Filip.

– Vi underskattar inte heller den potentiella påfrestningen som en riktigt lång biltur medför. När man kör bil tillsammans måste man höja sin förståenderibba. Om någon kör lite kryckigt så skiter man i att kommentera det. Om någon kör fel så säger man det är lugnt, säger Fredrik. 

Så förstående har dock inte flera av deras passagerare varit – till exempel Lorenzo Lamas som spelade Lance i Falcon Crest. Han är en stor stjärna - enligt honom själv - och hans uppblåsthet blev inte mindre av att Filip, Fredrik och han fastnade i en bilkö i Los Angeles ­– i sju timmar. En resa som skulle ta en halvtimma. Lorenzo Lamas hävdade dessutom att det var TV-grabbarnas fel.

– Vi försökte få honom att räkna kyrkor, men det finns inga kyrkor längs motorvägarna i Los Angeles, säger Fredrik.

Lorenzo Lamas motsats var James Hewitt, prinsessan Dianas älskare. En distingerad engelsk gentleman som blev så engagerad av de adliga miljöer han visade Fredrik och Filip att han för ett ögonblick glömde att titta på vägen och tvingades tvärbromsa vid ett övergångsställe. Kameramannen Jonte i passagerarsätet flög in i vindrutan på hans dyra bil.

– Alla blev chockade och tänkte ”hur ska det gå för Jonte”. Men Jonte är som gjord av stål. Det var helt absurt för Jonte var inte skadad, men rutan var paj. Fotografer är hårda, bilar är mjuka.

I Los Angeles upplevde de Terror på motorvägen. De åkte bil med Robert Englund, som spelade Freddie Krueger i Terror på Elmstreet-filmerna. Det var lunchdags och de skulle åka från Englunds hem i Laguna Beach till en restaurang i stan. Under intervjun hade han varit tillbakadragen, men när han tog fel avfart på motorvägen blev han Hulken.

– Han började svära som en jävla galning och visade manodepressiva drag, säger Fredrik.
– Han var helt galen, skrek ”fuck” och ”shit”, säger Filip.
– Jag har aldrig tidigare har en sådan myriad av svordomar. Han pratade om att vi bara skulle skita i allt och åka till Mexiko. Vi kom en och halv timme sent för han vågade inte ringa och fråga om vägen för han ansåg att han var stammis där, säger Fredrik.

Erik Olkiewicz
Eriks kommentar
“Hur håller man sams på bilresan? Filip och Fredrik, kända för att ha tagit droger i TV, vet svaret.”
Publicerades i Renault Revue, bilföretaget Renaults kundtidning
Foto: Thron Ullberg
Intresserad av att anlita mig som journalist?
Ring 070-779 35 46 eller maila