Om du snurrar på jordgloben och sätter fingret vart som helst så är chansen stor att Lani Shea har varit där.

Sin första tand fick hon på Chathamöarna utanför Nya Zeeland. Hon har vandrat i de avlägsna Kumgangbergen i Nordkorea och undkommit rebellernas gevärspipor i inbördeskrigets Liberia.

Lani råkade nämligen födas just som hennes pappa, äventyraren Jeff Shea, 49, försökte bli världens mest beresta man, en dröm han har haft sedan han var 19 år.

Jeff har bestigit den högsta toppen på varje kontinent, inklusive Mt Everest och varit i all världens länder. Lanis mamma, Novita Shea, 22, är sitt hemland Indonesiens mest beresta kvinna. 

Paret träffades när båda väntade på en färja som skulle till den indonesiska ön Ceram.
– Målet var egentligen inte att Lani skulle slå något rekord, hon råkade bara vara vår dotter, säger Jeff över telefon.

Han står i sitt arbetsrum i tvåplansvillan vid stranden i Point Richmond i Kalifornien, USA. Lani sover och Novita plockar ur diskmaskinen. Jeff ser ut genom panoramafönstret – det är sol och 22 grader varmt.

Lani har upplevt både varmare temperaturer – och kallare, ogästvänligare miljöer.

För 2,5 år sedan, när familjen var i Georgiens huvudstad Tbilisi, upptäckte Jeff på Guinness Rekordboks hemsida att det yngsta barn som besökt varje kontinent var 3 år och 10 månader. Vid det laget hade Lani varit på fem kontinenter och skulle besöka sin sjätte.

Jeff kontaktade samtliga kryssningsfartyg, men inget av dem ville ta med sig Lani till den sista kontinenten på hennes lista – Antarktis. Men så mindes Jeff en plats han besökt ett år tidigare. ”Om jag tar mitt barn till King George Island, det går ett flyg dit, räknas det som Antarktis”, frågade Jeff intendenten på Guinness Rekordbok.
”Ja”, svarade de. Från King George Island, som är en del av South Shetland Island, kan man nämligen se Antarktis isklippor.

– På King George Island frös och grät Lani. Hon blev dragen i en släde och var alldeles påbyltad.

När Lani var två år och 307 dagar slog hon rekordet som den yngsta person som besökt jordens alla kontinenter, men Jeff säger att hade han vetat att King George räknades som Antarktis när Lani var åtta månader gammal hade de åkt dit. I december 2001 var de nämligen nära. Jeff besökte King George Island – och Lani och Novita väntade på honom i Punta Arenas i Chile, varifrån flygen till Antarktis lyfter.

Vad tycker Lani om allt det här flängandet?
­– Låt oss fråga henne, säger Jeff.

En minut senare hörs trampet av barnafötter i trappan, följt av ett käckt ”Good morning”.

Jeff lyfter upp Lani på sitt skrivbord. På väggen har Jeff en stor världskarta där han ritat ut sina färder över land och hav. Här brukar far, mor och dotter stå och minnas så att Lani inte ska glömma sina barndomsstrapatser.

Jeff slår på högtalartelefonen.

– Lani, säger hennes mamma Novita, vilket är ditt favoritland?
– Jag har varit på sju kontinenter, svarar Lani.
– Jag vet det, men vilket är ditt favoritland?
– Jag har varit nästan överallt! Jag har varit i New York.
– Jag vet det, men vilket land är bäst i Europa? Tyskland? Italien?
– Vad är det för land, säger Lani och jag får förklarat för mig att hon pekar på kartan.
– Det är USA. Titta på mamma. Vilket land gillar du?
– Europa.
– Hon säger att hon tycker om Europa.

Har Lani varit i Sverige frågar jag.
– Jag måste kolla, säger Jeff och slår på datorn. När man har rest så mycket som Jeff är det svårt att minnas. Det visar sig att familjen åkt bil från Danmark till Skåne och kört runt i Västra Götaland och i Hallands län. Jeff har tidigare varit i Stockholm, men inte Lani. 

Två månader gammal lämnade hon för första gången sin stat Kalifornen och besökte en konferens i Yakima i delstaten Washington för folk som älskar att flyga motordrivna fallskärmar.

Inte ens ett halvår gammal seglade hon mellan de paradisiska öarna i Söderhavet: Samoa, Phoenix, Wallis och Tokelau.

– Lani är faktiskt lättare att resa långt med än hon är på kortare resor, som fram och tillbaka till mataffären, säger Jeff.

Men Jeff, Novita och Lani har också upplevt en hel del djävulskap på sina resor.
Afghanistan precis efter talibanernas fall, Khadaffis Libyen och Saddams Irak var inga problem.

Men Turkmenistan var ett helvete.

Familjen hade lämnat det bergiga Kirgizistan i en skruttig bil och vandrat över gränsen till Turkmenistan.

De skulle korsa landet i bil, ta färjan över Kaspiska havet till Azerbajdzjan och köra till Armenien. Men första natten i Turkmenistan spydde Lani. Dagen som följde var het och familjen fortsatte bilfärden, körda av en lokal chaufför.

När Jeff, som satt i framsätet, vände sig om såg det ut som om Lani slutat andas.
Plötsligt slog det honom att hon kanske hade dött. ”Andas Lani?”, frågade han sin fru.

– För ett ögonblick trodde jag att vi hade förlorat vår dotter. Som tur var hade jag fel. 

Jeff ringde hennes läkare i USA som sa att det inte var så viktigt om hon åt, men att det var absolut nödvändigt att ge henne vätska. Om hon inte kunde behålla vätskan skulle hon behöva dropp.

Ett liknande tillstånd hade drabbat Lani en gång tidigare när hon var tio månader gammal. Familjen var då på ett skepp på väg till världens mest avlägsna ö, den obefolkade Tristan Da Cunha. Ön ligger mellan Sydamerika och Sydafrika – och fem dagars resa från varje kontinent. Läkaren ombord förberedde dropp, men Lani repade sig.

Även i Turkmenistan tillfrisknade Lani efter några dagar, men föräldrarna var skakade.

– Turkmenistan var kanske den svåraste tiden för henne, säger Jeff.

Jeff äger och driver ett tillverkningsföretag som säljer rör till halvledarindustrin och därför har familjen råd att resa så ofantligt mycket, även om Jeff flaxade över världen i nästan samma utsträckning när han var ung och nästan pank.

Många av våra läsare frågar sig säkert: Nu när ni har barn, varför resa så sanslöst mycket?
– Och bara vara hemma? Hon föddes när jag ville slå rekordet, men så tycker jag också att mötena med andra människor lär barn sanningen om livet. När jag reste i Nya Guinea kom jag till byar som aldrig sett vita människor. Barnen trodde att jag var ett spöke. Min poäng är att vare sig personen är svart, indian eller kines så överraskar inte det Lani. Hon accepterar människor så som de är. Om hon kliver in i en skola eller någons hem känner hon sig hemma direkt.