Och medan han talar om brottet som förändrade konsthistorien serverar hans fru Rosemary pepparkakor eftersom hennes mamma, Göta Tengvall, är svenska.

Jag träffar paret i deras hem, ett säteri i byn Staffordshire, tre timmar norr om London.
– Det är en Braque, det är en Van Gogh, det är en Picasso, det är en Giacometti, det är en Ben Nicholson och det är en Matisse, säger han om tavlorna på väggen i sitt hem.

Han borde veta – han har själv målat dem.

Den osannolika historien om John Myatt började för 20 år sedan.
1986 hade hans fru hade övergett honom och deras två barn och lönen från konstlärarjobbet räckte inte långt. Han ville hitta ett sätt att vara hemma med barnen.

Några år tidigare hade han mot ett arvode på 400 pund (5500 kronor) kopierat en tavla av den franske postimpressionisten Raoul Dufy åt en vän. Kopian var så skickligt gjord att vännen sa att den skulle lura konstexperter.

Det fick John att annonsera efter konstintresserade kunder i satirtidningen Private Eye. Den förste som ringde var en ”professor Drewe”, som beställde en Matisse.

– Skillnaden mellan John Drewe och andra kunder var att han fortsatte beställa tavlor. Istället för en eller två tavlor så köpte han 14, 15 tavlor – Picasso, Braque, Rubens.

Till sin sambo sa Drewe han köpt tavlorna på auktion och att Myatt var en expert på konsthistoria.

I två år hängde tavlorna i John Drewes hus, men en dag ringde han.
– Jag hade målat en liten kubistisk tavla, en Braque. Drewe sa: ”Auktionshuset Christie’s säger att den är värd 25000 pund. Jag har någon som vill köpa den för 25000 pund. Vill du ha hälften”, frågade han. Allt jag sa var ”ja”.

Du förstod att det var ett brott?
– Ja, men jag var uttråkad, jag sökte äventyr och det här passade.

Att enbart kopiera en befintlig Nicholson eller Giacometti hade aldrig varit Myatts grej. Det var han ”för lat för”. Istället målade han något som skulle kunna vara en Nicholson eller en Giacometti.

Arbetsmetoden borgade inte precis för kvalitet. Han målade när han hade nattat barnen, så han såg inte hur färgerna blev. Han använde snabbtorkande hushållsfärg och för att få flyt i penseldragen tillsatte han ibland glidmedel.

Men för att kunna sälja en tavla måste den ha en stamtavla. Hur lyckas man med det – om tavlan målats i en stuga på den engelska landsbygden två månader tidigare?

John Drewe var en skicklig bedragare, och förfalskade dokument som bevisade tavlornas äkthet. Han infiltrerade också systematiskt världens mest säkra konstmuseers bibliotek genom att påstå att han var samlare. Om de var svårflirtade donerade han pengar eller konst, förfalskad förstås.

Han tog han sig in på Tate Gallery, the Institute of Contemporary Art, och på Victoria and Albert’s National Art Library. På den sistnämnda institutionen pepprade han till exempel en utställningskatalog från 1955 med foton på Myatts versioner av Giacometti, Chagall, Dubuffet, de Stael och Nicholson.

En tavlas senaste ägare är en bedragares största problem. Drewe använde namnen på bekanta. En av dem hade aldrig ägt en tavla i hela sitt liv och det enda han hade på sin vägg var affischer över alla pubar i London.

Tavlorna sålde Drewe till Christie’s, Sotheby’s och Phillips och till konsthandlare i London, Paris och New York.

En av köparna var Peter Nahum, chef för Sotheby’s avdelning för brittiskt måleri. Han köpte några av Myatts Ben Nicholson-förfalskningar och lät auktionera bort dem hos Christie’s i London.

– Tavlorna var inte fantastiska, men de var skrikiga och färggranna, och det är vad marknaden vill ha. Marknaden vill inte ha något som är svårt eller intellektuellt, har han sagt i en intervju i New York Times Magazine.

I sex år hade John Myatt målat 200 tavlor åt John Drewe, men hur många av dessa som Drewe sålde vet han inte. Enligt experterna är mellan 10 och 40 procent av alla verk av betydelsefulla konstnärer på marknaden förfalskningar.

– Mot slutet förstod jag att vi skulle åka fast, säger John Myatt. Om man ska göra något sådant så gör man det en eller två gånger, men John Drewe tyckte om att bedra folk.

John lyfter ett askfat från bordet.

– Istället för att säga att det här askfatet är värt 5000 pund och att det tillhört Mona Lisa, skulle han ha sagt det är värt 4 miljoner pund och tillhört jungfru Maria. Men eftersom han tyckte om att bedra folk fortsatte han.

Det blev deras fall.

En morgon i september 1995, när John Myatt skulle följa sin son till skolbussen, stod en polisman i civila kläder på hans gårdsplan. 

John Drewe dömdes till sex års fängelse, men satt bara av två år. John Myatt fick ett år, men satt bara av fyra månader.

I fängelset kallade medfångarna Myatt för ”Picasso” eftersom han målade deras porträtt till priset av två telefonkort. Han fick konstmaterial av fängelset, men han var tvungen att gå till vakterna för att få pennorna vässade.

– Även polisen skickade konstmaterial, vilket var snällt av dem.

När han släpptes ur fängelset var hans hus nystädat, trädgården fixad och katten hade fått mat varje dag. Hela byn, inklusive prästen, hade tagit hand om huset medan John satt inne. Varför?

– För att många inte uppfattade att det jag hade gjort var ett brott.

Scotland Yard-polisen som arresterade honom blev hans första lagliga kund. Myatt målade av polismannens familj.

Myatt tjänade 75000 pund på brottet, Drewe tjänade 1,5 miljoner pund. I dag har männen ingen kontakt. Enda spåret av kumpanen är en hemsida, där den gamle bedragaren publicerar sina snurriga konspirationsteorier.

Ångrar du dig?
– Ja, men jag kan inte klaga. Jag har fått en andra chans.

John Myatt tittar på klockan.
Eftersom det är söndag och Fars dag följer vi paret Myatt till kyrkan St. Paul’s Croxton. Under gudstjänsten spelar John orgel, Rosemary sjunger i kören och prästen John Greaves skämtar att walesare, som han själv är, egentligen är bäst på allt.

Idag går det bra för John Myatt. Hollywoodskådespelaren Michael Douglas var intresserad av att göra film av historien men ansåg att manuset inte dög och att han var för gammal för att spela Myatt. Istället har producenterna Fred Levinson och Jay Weston köpt rättigheterna till filmen. Manuset har skrivits av författarna till ”The Commitments”. Myatt ska få betalt för rättigheterna och hoppas få måla tavlorna till filmen.

I bilen tillbaka till gården säger John:
– Efter min 65-årsdag ska jag, den tid jag har kvar, försöka måla mina egna grejer. Jag tror ingen kommer att köpa dem, men jag bryr mig inte. Jag målar för att det är kul. Pengar är alltid den näst viktigaste orsaken till att göra något.

Polisen har hittat 73 av tavlorna, så någonstans där ute cirkulerar de 120 förfalskningar som ännu inte har återfunnits. 

Oroar det John Myatt? Inte det minsta!
– Vi kommer alla att dö, huset kommer att falla ihop, men folk kommer att sälja tavlan i all evighet. Fantastiskt, jag älskar det!

Om det inte oroar honom, så finns det annat som gör - förfalskare. En bedragare i London hävdar att han eller hon är John Myatt och erbjuder tavlor till försäljning.

– Jag har sett annonser i tidningen där någon påstår sig vara jag. Någon i London säljer tavlor som ”Genuine Fakes”, alltså med mitt företagsnamn. Det är lite oroande och jag vet inte vad jag ska göra åt det.